Att längta och sakna

Ja, vad ska jag säga. Jag är blödig. På senare år, inte för depressionen utan före, kom jag på att det är jobbigt att sakna och längta. Vem eller vad det nu kan vara. Jag tycker att jag skriver samma om och om igen men det är ju min blogg så, jag skriver det jag känner, ÄRLIGT, från hjärtat.
Jag vet inte, men jag kan inte hantera vissa saker.
Ibland är jag så himla självsäker (i mitt vanliga jag) och ibland är jag så sårbar att jag inte är starkare än ett silkespapper.
Vissa dagar kan jag gråta för ingenting och vissa gånger är jag "stark" och klarar av vad som helst.

När det kommer till känslor, av alla det slag så känner jag, det gör jag. MEN, jag vet inte hur jag skall hantera vissa av känslorna. Känslan till mat, gott eller inte gott. Det kan jag ju avgöra. Känslan till tAKiDA. Jag älskar dem, skulle göra vad som helst för att bara få lyssna, se och ta in dessa gudar. Det är sånna känslor jag kan bemästra.
Sen har vi andra känslor, tveksamma. Hur gör jag om en mycket god vän vill handla av mig, ja då kommer dessa känslor att rabattera från fullpris till nåt annat, veligt sådär.
Sen gillar jag tjänster och gentjänster. Där kan jag hantera.

När det kommer till sorg och sorgearbete, där är jag inte klar för fem öre. "Du ser saker klarare sedan" säger min mamma, men jag vet inte. Jag vet inte hur jag skall vara. Jag har både brytt mig mycket och inte alls och ändå är det fel. Jag vill sörja på mitt vis, så som jag anser att det är bäst för mig.
Ilska, en känsla som jag har allt svårare att bemästra.
Tålamod, my god, ännu värre.
Varför kan inte allt vara enkelt eller som en mall eller nåt?
Vem skall vägleda?

På vilka sätt kan man längta?Kan man längta efter "olagliga" saker som man själv tycker är rätt, kan man sakna nån så man nästan går sönder?
Vem har svaren?

Jag är seriöst inne på att läsa teologi. Jag letar svar. Jag är en sökare och mycket mottaglig för "sekter". Tur att jag har en familj som hkåller i mig så att jag inte blir en "Livets Ordare" eller nåt;)
Men seriöst. Jag letar svar, vem har svaren, vart skall man leta?
Kärlek, hur funkar det?Kan man ha en kärlek livet ut eller blir det en annan kärlek som är något annat?
Kärlek till barn?!Hur kan man älska så mycket på ett sånt annorlunda sätt.
Kärlek till andra medmänniskor. Jag har oerhört lätt att älska. Jag KAN älska utan blodsband.
Jag älskar min Syster som hela tiden ser till att jag håller mig på mattan, henne älskar jag lika som om hon vore min biosyster.
Min kusin J, honom älskar jag som kusin, man, vän och "galning". Han gör mig oerhört lycklig av att bara finnas till. Tack.
Stefan, en annan god vän som jag håller av på ett sätt som ingen annan. Vi är som ett gnabbande gift par som har hängt ihop i 102 år, vi kan be varandra fara åt...., men vi vet vart vi har varandra. Alltid, alltid.

Det finns en som bor i mitt hjärta, en farlig varelse. Ska den besegras eller hur går man vinnande ur en sån fight när man inte vet vad upp eller ner är?
Ja, som sagt. Hur ska man hantera och hur ska man bete sig? Det vissa tolkar, tolkar andra på annat sätt.

Vägled mig, led mig framåt, uppåt. Det är kanske i Kyrkan jag skall leta efter friden, vem vet?!

Puss och godnatt