Borde inte vara hemma

Borde läggas in nu. Det är dags. Sluten psykiatrisk vård.
Men...jag har många "borde", "om" och "ska" i mitt liv. Jag skrider inte till verket och det är inte jag egentligen. Mitt forna jag gick rakt in i "faran" utan att vara rädd, bara råmosade allt och vågade ta konflikter med vem som helst. Mitt nuvarande jag är en sköldpadda eller en struts. Vill bara försvinna och orkar inte med att ta nånting som är jobbigt. Varför ta tag i saker när det går att sova bort dem.....???

Idag har vi varit på dop. Hade det inte varit för att det var just dem hade INGENTING fått mig hemifrån. Jag har mått värre än en bakfylla efter en svensexa och har inte ork eller kraft att göra nåt.
Jag höll ut (låter elakt) men får ändå känna mig stolt att jag fixade det.
Prästens ord gav mig dock tårar. Han sa att man ställer inga krav på nyfödda för de kan inte prestera något och ändå blir de älskade.
Man kan tydligen bli älskad utan att prestera. Nytt i min värld. Jag har fullt sjå att VARA en Annika, alltså bara vara. Gå, stå, prata.
Fast, det som jag är bäst på just nu är att ha ångest och gråta och jag hatar att vara bottenskrap, så som jag känner mig nu.

Mamma kom hem nu, du behövs. Men jag unnar dig självfallet din härliga semester, du lät så glad och exalterad när vi pratade. Älskar dig till månen och tillbaka.

Godnatt, in i dimman och de mörkas värld.
VARFÖR kan jag inte mota bort detta?Varför tar det hela tiden över och äter upp mig, bit för bit.
Skitliv.

Puss och hej